Öka det egna sparandet

DN hade idag en innehållsmässigt rätt intressant ledare.

"Två miljoner svenskar har inget sparande. Så löd nyligen rubriken till en artikel i Dagens Industri, som handlade om SEB:s Välfärdsbarometer för 2008. Den visade att en betydande del av befolkningen skulle få svårt att hantera en oförutsedd utgift på 30 000 kronor."

Svenskarna är ett fattigt folk. Trots att våra inkomster är relativt höga har vi inget kapital att röra oss med. Italienaren är i genomsnitt sex gånger rikare än svensken och finsken dubbelt så rik. Medianförmögenheten i Sverige ligger på futtiga 28 000 kronor, inklusiva våra bostäder. Ja, då är det svårt att hantera oförutsedda avgifter. Svenskarna saknar privat sparande i nämvärd omfattning. Att vi inte har några egna tillgångar, utan lägger det mesta i det offentliga och pensionsfonder skapar många problem.

På grund av kollektiviseringen av sparandet under sjuttiotalet finns ingen sparkultur här. Det gör oss extremt känsliga för politiska beslut. Vi har lagt vår trygghet i händerna på politiker, och därför blivit otrygga och beroende av det offentliga. Minsta lilla nedskärning eller kostnadshöjning kan få oss över ända. Pengarna är låsta i den offentligt finansierade sektorn och pensionssparande. Vi har inte friheten att disponera dem som vi själva vill.

Det är inte många som idag vågar bryta upp från en arbetsplats där de inte trivs, eller satsa på ett eget företag. Detta på grund av penningbrist. Om man inte har en ekonomisk buffert, vågar man inte ta steget. För att få svenskarna att börja spara igen måste skatten på kapitalinkomster sänkas radikalt. Samtidigt måste inkomstskatterna också sänkas, för att göra det möjligt att spara ett par tusenlappar extra i månaden. Att ha en ekonomisk buffert betyder trygghet. Vill vi verkligen lägga vår trygghet i händerna på nyckfulla politiker?

(För intressant läsning i ämnet rekommenderar jag Radhusproletärer och ombudskapitalister av Dick Kling)