Det kanske låter självklart och simpelt, men: vilken j*vla tur att vi människor är så olika. Det slog mig idag när jag hade stått och målat en panelvägg i sex timmar. Vilket skitjobb att vara målare! Eller vänta nu, det är ju bara min åsikt. För jag tror att åtminstone de flesta målare trivs med vad de gör.
Och vice versa: målaren kanske tycker att sitta och skriva, som jag gör nu, är pest och pina. Vad är det egentligen som gör att en person blir akademiker och en annan blir hantverkare? Och då pratar vi frivilliga val, utan yttre påverkan (även om man inte helt kan bortse från det).
En slutsats som man kan dra är att människor blir som lyckligast när de får göra sina egna val. Och i det avseendet är liberalismen så förträfflig. Detta då den bygger på tanken att varje människa är ett mål i sig och att individens frihet och egna val är det viktigaste som finns.
Kontrasten är stor till vänstern, speciellt ju längre ut på kanten man kommer. För känns det inte som att man genom att hela tiden tillämpa klassperspektivet stjälper mer än man hjälper? Att sorteras in i ett fack verkar begränsande. Kan vi inte först och främst låtas vara människor, istället för arbetar-, medel- eller överklass?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar