Vissa går helt enkelt för långt. Till exempel den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. På dagens DN-debatt skriver de om sin önskan att folkhälsominister Maria Larsson ska starta en satsning på att få ner antalet skilsmässor.
Visst skulle man kunna säga att alla skilsmässor är ett sorts misslyckande. Men hur lyckat är det att två personer som inte älskar varandra längre lever tillsammans? Hur lyckliga är de personerna? Claphaminstitutet skriver att barnen inte lider av föräldrar som inte kära, och att endast där föräldrarna bråkar mycket är en skilsmässa bättre för barnen. Det tycker jag kan ifrågasättas, barn märker mer än man tror, och de märker säkert om föräldrarna inte är lyckliga och inte trivs med varandra.
Nog för att barnens perspektiv är viktigt. Men det handlar ju inte bara om dem, utan även vuxna människor, som har sina behov. Om jag inte är lycklig i en relation är det bättre att bryta upp och starta på nytt, i det långa loppet, även om det är fruktansvärt till en början.
Att Claphaminstitutet vill ha en strategi för att minska antalet skilsmässor låter mest som gammal moralkonservatism. Staten ska inte lägga sig i människors privata relationer, annat än i yttersta, yttersta nödfall. Att man går in och ut ur relationer är bara naturligt. För mig är det inte naturligt att vara trogen någon hela livet, ifall man inte älskar den personen. Visst ska man försöka laga en relation som knakar i fogarna, men det ska ske på eget initiativ. Inte genom pekpinnar från staten.
Vuxna människor kan göra sina egna val. Låt dem göra det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar